Rädsla

Det känns som ju äldre jag blir desto fler rädslor dyker upp. Jag har alltid varit mörkrädd men det bara dyker upp fler och fler farliga läskiga saker. Har man någonsin funderat på om det kan vara lite dumt att gå ut i skogen själv, nej inte jag. Senaste året har jag nästan slutat med det för att det har kommit så mycket farliga djur i våra skogar. Det är kanske inte så många men jag är rädd att jag är för tyst i skogen och det är just då det kan bli farligt.
Hela uppväxten klängde man i träd och sprang på tak utan att fundera. De första åren jag bodde i Heby klättade jag upp på taket för att sota skorstenen och förstöra fågelbon flera gånger utan att ha en livlina. Hur kan man va så dum att man står på nocken utan ens ett litet snöre runt benet?
En annan sak som man aldrig reflekterade över under uppväxten var att livet är så skört. De människor som fanns i ens omgivning bara fanns där och skulle aldrig kunna försvinna. Nu är jag rädd för den dagen då min morfar försvinner. Eller att någon olycka eller sjukdom ska ta ifrån mig nån ur familjen. Jag håller tummarna att morfar lever tills jag ska gå i pension, minst. Han har lärt mig allt jag kan och jag vet inte riktigt hur livet skulle se ut utan honom.

Jag har tänkt på att livet innehåller både gott och ont. De här är lite av mitt onda.